Varför är jag den som blir så fruktansvärt kär i kärleken? Jag står oftast stadigt med taggarna utåt, det förnekar jag inte. Men någon gång ibland, får någon mig att vackla till - tappa greppet om verkligheten. Förnuftet rinner ur mina händer. Jag snubblar & faller pladask. & även att jag skrapar upp knäna känns det bra, även att det gör ont. Kärlek är faktiskt något som är fint, det är bara det att jag aldrig har kunnat öppna ögonen. Liksom se det positiva. Inte tänka på konsekvenserna. Jag vill också känna det där fina som alla pratar om. Hur underbart det är att vara kär. Göra allt det där jag aldrig vågat.
Please fall in love with me - I feel the need to cause pain.


I alla fall. Dagen idag (lördag) är reeedigt fullspäckad. Massor med träning till 12, in till stan för att köpa en herrans massa grejer, sola med syster, till maja & fixa, till fina malle för förfest...resten av kvällen får bli som den blir. Jag hoppas hoppas hoppas. För jag viiillllllll


aja, PUSS!